Zita är magsjuk, det blir många små vändor ut.

Jag tyckte inte jag fick nåt gjort för så snart jag kom in i nåt så  var det dags igen. Så jag lastade in dom i bilen och åkte runt lite i omgivningarna med massor små stopp.

Jag lade ett spår oxå, avslutade med ett grisöra (mycket litet till Zita) Aptiten är det inget fel på

Rozz flinade jag åt, han förstog nog inte att ett spår kan avslutas utan obligatoriska köttbullarna. Han blev lycklig men tänkte lämna örat i skogen för att leta vidare, hi hi.

Ja så åkte vi vidare med bilen. Eftersom jag bara hade mobilkameran med så skulle jag INTE leta på Rysslägret. Jag hade 3 vägar att välja på och valde den jag trodde skulle leda ut mot stora vägen.......

Plötsligt ser jag en massa skyltar i en skogsbacke och förstår var jag hamnat.

Utifrån foton som fanns där och berättelser på tavlor så ska jag försöka återge allt jag utforskade där i skogen ca 2  mil från Karmansbo

Under andra värdskriget 1939 - 1945 flydde tusentals människor från krigets

Europa till det neutrala Sverige.

Bland dem fanns Sovjetiska militärer som rymt från Tyska krigsläger i det

okuperade Norge och Finland.

Där hade de utnyttjats som slavarbetare för att bygga vägar och järnvägar. I

Sverige ordnades läger för att ta emot flyktingarna, tre av lägren låg i

Skinnskattebergs kommun, Baggå herrgård, Pensionat Udden i Baggbron och Krampen.

Fördelen med Krampenlägret var det isolerade läget, närheten till järnvägen och

tillgång till arbete på statens mark.

Flyktingarna arbetade med vägbyggen eller i skogen och arbetet var avlönat.

För lönen köpte de gärna kostymer, klockor och cyklar.

Flyktingarna fick röra sig fritt men inom begränsat område.

Många blev goda vänner med lokalbefolkningen.

Intill Krampens järnvägsstation låg flycktinglägret Krampen där ca 300

aovjetiska militärflyktingar vistades 1943 - 1944

Det svartvita fotot från 1944 visar vägen förbi matkällaren, mannen på bild heter

Andre

I dag är källaren till huset mitt fram på bilden den enda byggnaden som återstår.

Flyktingarna arbetade på dagarna men det fanns också fritid. I ett egenhändigt

byggt Folkets hus ordnades ofta danser.

I lokaltidningen Bärslagsbladet kallades Krampenlägret en Rysk flyktingstad.

"Byggnaderna äro vackert placerade i sluttningen intill järnvägsstationen och har

den Svenska storfuran alldeles inpå knutarna.

På andra sidan vägen låg köket och matsalen som var så liten att alla inte fick

plats att äta samtidigt.

 fotot från 1946 visar bostadsbarackerna som fanns ovanför vägen

Lägerchefens bostad stod en bit bort.

All personal var Svensk och under ansvar av Socialstyrelsen. 

Den Sovjetiska legationen som i dag motsvaras av ambassaden hade stort inflytande

på verksamheten. I dokument från den här tiden står det att flyktingarna inte

fick umgås med Svenskar hur som helst. Dock tycker jag nog att bakgrunden på detta kort visar

att de besökte gårdarna i närheten.

Ner mot järnvägen låg en byggnad som kallades Folkets hus.

Den hade flyktingarna själva byggt av virkesrester från ett nedlagt sågverk. Här visades ibland film -

några uppspända lakan fick fungera som bioduk. Filmerna inleddes alltid med en

bild på Sovjetunionens diktator Josef Stalin och när han fyllde bioduken reste

aig alla upp i givakt.

Det ordnades ofta dans och musiken spelades av flyktingarna själva.

Danstillställningarna var mycket uppskattade av lokalefolkningen.

År 1900 invigdes Krampens järnvägsstation längs sträckan Örebro - Krylbo.

Järnvägsstationen är i dag riven, det enda som skvallrade om att här varit en station en gång var detta, jag tror att bron användes för att fylla på kol till lokomotiven förr....

Men den gamla tvättstugan stog kvar, en mycket vacker byggnad (skulle jag kunna tänka mig renovera och ha som sommarnöje om den låg lite i vackrare miljö

Det såg allt ut som halva huset varit bostad, tycker jag i alla fall..

Den andra delen av huset innehöll ett rum med stora hoar, stora som badkar, antar att både

människa och tvätt bykades däri

Att den en gång varit ett litet samhälle här i skogen runt stationen det förstod jag av

det skogen gömde. Gamla stengärsgårdar

Brunnar med i dag livsfarliga lock

Vid utvisningen sent på kvällen en dag  i Oktober 1944 skickades flyktingarna

tillbaka, dörrarna på tågvagnarna låstes noga.

Det blev en händelse som många  minns. Bergslagsbladet skrev  " Till Krampen kommo damer

i bil för att få ett sista sammanträffande med sina hjältar och några flickor stogo kvar

och grät ljudligt i en halv timma efter det tåget gått.

Från hela Sverige utvisades på Sovjetrysslands begäran ca 2 500 flyktingar, trots

att den Svenska regeringen visste att flyktingarna riskerade att hamna i mycket

svåra situationer så gjordes det inget försök att hindra Sovjetmakten krav på att

få hem sina fångar

Ja, medan jag då skuttade runt i skogen och letade tecken på ett tidigare  liv här så

var Rozz ARG!

Han hade hittat en pinne och som det pinnmonster han är så skulle den lösgöras från skogens grepp

Han både skällde och morrade

Milimeter för millimeter drog han envist i den

Men tyvärr fick han lämna kvar pinnen, den var för stor för min lilla bil

Magsjukan fortsätter och nu har jag slut på Dimoren, avvaktar till i morgon, i värsta fall

får jag åka in till Köping och köpa nya. Tills dess blir det ingen mat mera för Zita.

Måste försöka få henne frisk så jag slipper gå brandvakt i natt med. Är bara orolig att Rozz

ska smittas så jag får fortsätta veckan ut med nattliga promenaderna

Och som avslutning, TACK ni som är ansvariga för denna blogg, nu har ni lagt dit så jag kan välja textstorlek.

Tydligen lönar det sig att tjata på er...